Johann Christian Hinrich Hertzberg
1804 - 1851 (47 år)-
Navn Johann Christian Hinrich Hertzberg Født 1804 Schleswig-Holstein, Tyskland 
Adresse:
Eggebek (Eggebæk), Schleswig-FlensburgKøn Mand Beskæftigelse Skærsliber, Kedelflikker Død 14 mar. 1851 Næstved Skt. Peder Sogn, Tybjerg Herred, Præstø Amt, Danmark Årsag: Gulsot med vattersot (Væskeophobning i kroppen) - Døde på fattigvæsenets sygehus, Næstved
Person-ID I74977 My Family Genealogy | Familen Ravnholdt & Hansen Sidst ændret 16 jan. 2024
Far Jürgen Heinrich Hinrich Hertzberg, f. 1750, Schleswig-Holstein, Tyskland , d. 14 mar. 1851, Næstved Skt. Peders Sogn, Hammer Herred, Præstø Amt, Danmark (Alder 101 år) Mor Ann Magreth Jansen, f. 22 sep. 1877, Tyskland , d. 14 dec. 1962, København-, Sokkelund Herred, Københavns Amt, Danmark (Alder 85 år) Familie-ID F20981 Gruppeskema | Familietavle
Familie Anna Cathrina Nehlsen, f. 13 dec. 1801, Schleswig-Holstein, Tyskland , d. Ja, dato ukendt Børn + 1. Anna Catharina Lucia Dorothea Hertzberg, f. 17 jan. 1825, Schleswig-Holstein, Tyskland , d. 27 aug. 1906, Dronninglund Sogn, Dronninglund Herred, Hjørring Amt, Danmark (Alder 81 år)+ 2. Cornelius Jansen Christopher Hertzberg, f. 10 dec. 1826, Schleswig-Holstein, Tyskland , d. før 1862 (Alder < 35 år)3. Peter Mathäus Hertzberg, f. 1829, d. 1835 (Alder 6 år) + 4. Johann Hinrich Carl Hertzberg, f. 21 jun. 1831, Schleswig-Holstein, Tyskland , d. 17 jan. 1917, Pjätteryd, Sverige (Alder 85 år)5. Hans Joakim Hertzberg, f. 1836, Schleswig-Holstein, Tyskland , d. Ja, dato ukendt+ 6. Heinrich Christopher Hertzberg, f. 11 mar. 1841, Schleswig-Holstein, Tyskland , d. 25 feb. 1917, Vindblæs Sogn, Gjerlev Herred, Randers Amt, Danmark (Alder 75 år)+ 7. Anna Wilhelmine Louise Hertzberg, f. ca. 1844, Schleswig-Holstein, Tyskland , d. ca. 1908, Horsens Vor Frelsers Sogn, Nim Herred, Skanderborg Amt, Danmark (Alder ~ 64 år)8. Jörgen Heinrich Grünewald Hertzberg, f. Flensburg, Schleswig-Holstein, Tyskland , d. Ja, dato ukendtSidst ændret 1 aug. 2018 Familie-ID F20966 Gruppeskema | Familietavle
-
Begivenhedskort 
Født - Adresse:
Eggebek (Eggebæk), Schleswig-Flensburg - 1804 - Schleswig-Holstein, Tyskland
= Link til Google Earth Kort forklaring 
: Adresse
: Beliggenhed
: By
: Sogn
: Amt/Region
: Land
: Ikke indstillet
-
Notater Tatere og Rejsende
Av Anders Enevig, 1965.
Tyskarna spärrade in alla zigenare i koncentrationsläger, där de systematiskt dräpte tusentals, medan andra blev kastrerade och steriliserade.
De resande kom till Danmark, före 1864, då hertigdömet ännu var en del av riket. De reste på giltiga pass, som var utskrivna i hertigdömet, och senare blev de förnyade på Danska byfogdekontoren, och blev då betraktade som Danska stadsborgare.
Med vagnen som ram runt familjelivet inleddes en ny area för resandefolket. De körde de rullande hemmen från by till by; handlade, slipade och spelade, där de kom fram. Flera av de resande hade en någorlunda fast rutt, och blev efterhand kända av den lokala befolkningen; man väntade dem vid olika årstider, då man visste att de brukade komma.
Vid 1890-talet införskaffade de mest initiativrika, en bovagn och en häst. Därmed blev tillvaron till skillnad från deras tidigare liv, helt herskaplig. Särskilt för kvinnorna, 10-12 barn var inget ovanligt bland de resande. –Spädbarnspassning, familjens tvätt och matlagning under mycket primitiva former.
Ett exempel; Spädbarnens underkläder, de som i regel blev tvättade i en förbipasserande sjö eller bäck, måste modern under vintern lägga på sitt bara bröst, för att de skulle torka av hennes kroppsvärme. Resultatet var att många kvinnor och spädbarn dog av bla. Tuberkulos.
Dronninglund, Storskov i Vendsyssel
Om vintern sökte sig många av de resandefamiljerna från åren omkring 1860 till några primitiva baracker, de hade byggt i utkanten av Dronninglund, Storskov i Vendsyssel. De betraktade stället som deras hemstad och knöt sig till stället, och därmed till landet i motsättning till de europeiska zigenarfamiljer, som vid samma tid också vandrade här i landet; de hade överhuvudtaget ingen hemstad –internationella vagabonder som de var.
Husmannen och diktaren Anders Christensen´s berättelse ur boken ”En mand och hans næste” från ca. 1890;
– Så kom också den gamle Hertzberg. Han hade skaffat sig ett riktigt människohus ute i Hørfrødam, i närheten av där ”vanligt” folk bor, ett ställe i dalen mellan Ulvsgård och Bjørnjlund. Han hade behov av husrum nu, Hertzberg. Det hade blivit en stor familj. Barn, svågrar och barnbarn. En svärm av pratande och stojande, glänsande svarthåriga och mörkögda människor i alla åldrar.
Allt detta omisskänneliga prat och underfundighet, som stämplade dem som en helt annan typ än de bofasta med deras trångsinta synfält. Det var en främmande stam, en klan. En ras som icke lät sig absorberas i bondebefolkningen.
Bovagnen krängde och svängde ut och in, upp och ned längs vägen mellan barackerna. Det gick sakta, man var på hemväg och det var 2 rätt stora och välnärda hästar som drog vagnen. Det hade också 2 till för avlösning, bakpå. Under vagnen, var det ditsatt en ståltrådsbur med förskrämda höns i. Hönsen och 2-3 hästar var att betrakta som ett levande vinterförråd, när det blev smått om mat och foder. Det var pengar och välstånd hos den gamle och gott humör i ungdomen.
Inne i vagnen fanns hon, gamla mor Hertzberg, och de yngsta ungarna. Ja, också han som styrde fyrspannet, genom en lucka frampå vagnen.
I nne i vagnen fanns också alla dessa kända och sällsynta djur. Färgglada papegojor, som dinglade i burar som hängde i taken. En tam Alika, och råttliknande små djur på golvet. Marssvin var det visst. Detta var truppens högt älskade husdjur.
Den långa, krängande släpvagnen bakefter vagnen, var heller inte utan börda; Hjulborr, barnvagn, kläder och bylten, dyrbara musikinstrument är icke att förglömma. Inte en av folket var märkt av hårt slit och arbete med grep och plog. De bar alla en aristokratisk smidighet och vighet i axlar och leder. Det var ett arv från deras förfäder. De var mycket vackra människor, tränade till uthållighet. De hade inte något överflödigt fett alls. Snabba och säkra. Det var fina akrobater bland dem.
Man hörde ofta; ” Så, nu har vi dem här igen, det lusiga packet. De lever zigenarliv på vanligt folks bekostnad”.
Hertzberg var känd som hederligheten själv, över ängens folk och grannar. Ham Hans Peter Olsen i Hørfrødam, som är en väl ansedd och betrodd man i socknen, var inte ”brydd” att låna ut pengar till honom, på våren när det var kallt och barnen svalt. Sådana pengar var säkra som amen i kyrkan, när Hertzberg kom hem från sina resor.
Men, misstänksamhet fanns bland de bofasta. Tyskar kallade de dem. Deras tal var ju inte heller Vendsyssel-mål.Tyskar var ett skällsord efter 1864.
Ljuset släcktes, när far på aftonen gick ut från hästarna. Mor stickar sakta i mörkret, och lappar syddes på mannens hemvävda byxor. Har man någonsin sett tyskarna i ordentliga vadmalskläder och skinnärmar? De frös och de svalt, men gud vad de bar sina färgglada kläder med stil och värdighet, och det överallt!
L. Mylins Erichsen, Den Jydske Hede förr och nu;
Äntligen var de på Skagen! Skärsliparfamiljen var ankomna till byn, deras vagn hade de placerat bakom fattig-gården, och många badgäster skulle naturligtvis ner och betrakta fenomenet. Det ryktades på hotellet att 2 av gästerna, ett par nyfikna svenska damer, hade retat upp skärsliparfamiljen med ett försök att fotograferat vagnen.
Madam Hertzberg, med sin äldsta dotter, hade blivit rasande. De krävde att få filmen och när detta nekades, förföljde de skrikande och med kniven i handen, de svenska damerna ned till stranden, där de flydde in i en fiskebod. Där var emellertid ingen hemma, och nu satt de stackars högförnäma damerna ensamma i den usla boden höll emot dörren av all sin kraft, den som zigenarkvinnorna försökte spränga. Till slut kapitulerade damerna, och för att rädda sitt eget liv, lovade och gav de bort plåtarna. –Inte blott den tagna plåten, utan alla de 6 plåtar som fanns.
I det hänseendet att hälsa på hos dessa praktfulla representanter med detta hetsiga teaterblod, gick jag ner till skärsliparvagnen. Jag ledsagades med en man med en kamera, en ung svensk författare och de Hertzberska barnen, då en 14-årig sprang emot oss, grep sina järnbeklädda träskor och ropade; ”Om du inte sticker härifrån din svenske satan, med din fotograferingsapparat, är jag inte bangen att slå ihjäl dig”. Då hände det något; hela vagnens innehåll av vuxna och barn störtade ut med skrik och raseri, fann svensken det klokast att snabbt avsluta arbetet och jag bytte ut min visit mot en lugnare tillvaro.
Först aftonen därpå närmade jag mig åter den gröna vagnen, bakom fattig-gården. Jag ledsagades av en väl ansedd Skagensborger, som gamle Hertzberg kände från sina tidigare besök i Danmarks Nordkap, som nu skulle ha en kniv slipad. När jag hade presenterat mig, fick jag lov att vara familjen Hertzberg en hel afton.
– Här satt den brunbrända skärsliparfamiljen på golvet och i stolar fastsatta i taket, i en tryckande värme och i halvmörker. De minsta barnen föll i sömn efterhand.